Archives for category: Personligt

Jag vill börja med att be om ursäkt för alla som hade hoppats på någon trevlig sexnovell, men så roliga äventyr har jag inte haft. Faktum är att inget av mina äventyr i tvättstugan kan anses positiva det minsta. Eller tja… Ni kommer förstå.

I vårt hyreshus har vi en tvättstuga på bottenvåningen, och bokningssystemet tycker jag är väldigt bra. Man har en tavla där alla dagar är indelade i 4 pass, och man bokar ett pass genom att sätta sitt tvättlås i hålet för ett givet pass. På så sätt kan man inte boka mer än ett pass åt gången, vilket iofs skulle kunna ses som något negativt men som jag tror är nödvändigt.

Varje pass är på 4 timmar, jag försöker alltid ha passet 14-18 på onsdagar. Detta ger rätt så gott om tid att både tvätta och torka, då de har två dundermaskiner för tvätten (en 60 graders tvätt tar ca 50 minuter, en 40 graders ca 40 min) och en dundermaskin för torkningen (och ett torkskåp som dock suger).

Vidare så kan man sätta sitt tvättlås på dörren när man tvättar så ingen annan kan komma in, vilket jag alltid tycker är väldigt trevligt.

Som med alla andra system så fungerar det självklart inte bättre än folk följer det. Några exempel på problem jag haft;

Det värsta som hänt mig i tvättstugan var när en granne anklagade mig för att ha stulit deras tvättid, enligt uppgift genom att på något magiskt vis ta bort deras tvättlås utan att lämna minsta märke på det. Sanningen var självklart dock den att jag bokade en tom tvättid, exakt hur deras tvättlås försvann vet jag inte, men min gissning är att de glömde att faktiskt låsa det. Det går nämligen att ta ut nyckeln när det är olåst.
Denna händelse resulterade i att jag inte tvättade på över ett halvår. Någon gång i månaden så åkte jag hem till mina föräldrar på Öland och tvättade. Jag har fortfarande en skapligt stor hög med tvätt kvar från denna tid som bara väntar på att bli tvättade.

En annan sak som hände mig rätt tidigt var att en granne tog fel på dag. Han knackade på och sa att det var hans tvättid, men han bad hemskt mycket om ursäkt (vilket inte de andra gjort) när vi redde ut det hela och det visade sig att han hade bokat nästa dag.

Något som ofta händer är att personen före mig lämnar kvar tvätt i torktumlaren/torkskåpet. Första gången vände jag i dörren, men efter det så har jag som policy att låta det vara tills jag behöver torktumlaren själv och då dumpar jag deras tvätt i en av tvättvagnarna som står där.

Nu idag (för mindre än en halvtimme sedan) så hände dock en sak som nog kan nästan ta andra platsen över otrevligheter. Jag kommer ner vid 14.05 (eller strax innan) och ser att en av mina grannar PRECIS stoppat in sin tvätt i en av tvättmaskinerna. Hon pratar inte särskilt bra svenska och hon försökte övertala mig att låta henne tvätta, men jag var stenhård. Sanningen är den att jag behövde båda maskinerna. Minst en gång liksom.
Efter att hon insett att jag vägrade böja mig (även om jag faktiskt satte mig ner) så stängde hon av maskinen (trodde jag, hon låste bara upp luckan, den gick igång direkt igen när jag stängde luckan) och drog ut sin nu genomvåta tvätt (den hade hunnit bli dränkt) och lade i en tvättvagn.

Jag är väldigt stolt över mig själv just nu. I vanliga fall hade jag förmodligen vänt i dörren (vanliga fall = förut), eller iaf böjt mig för hennes krav och anpassat mig. Trots att det skulle innebära att jag inte får all min tvätt tvättad.

Hon bad mig att ringa på hennes dörr (som om jag visste vart hon bor) när hon kunde komma till en maskin, men jag förklarade för henne att jag är extremt upptagen (något som delvis faktiskt är sant). Så hon sa att hon skulle komma tillbaka vid fyra och kolla.

Här kommer delen som jag är mindre stolt över. Jag tänker se till att maskinerna är upptagna. Det är inte så att jag saknar tvätt att tvätta, och eftersom det kommer dröja tre veckor tills jag får tillfälle igen så är det ändå rätt logiskt att jag tvättar så mycket jag kan. Men sanningen är den att det främsta skälet är för att jag inte vill dela tvättstugan. Det är något jag har extremt jobbigt med.

Men på det stora hela så har det varit en väldigt bra dag. Jag har skickat iväg en lapp till Försäkringskassan så förhoppningsvis/förmodligen kommer resultera att de kompenserar mig för mina omkostnader för gymmet (1300 kr!), jag har tagit min andra Twinrix spruta (trots att det var knökat med folk) och jag har varit på gymmet. Och jag lyckades med en extra repetition vid träningen av armmusklerna.

Via projO så hittar jag en jättehög med frågor som jag blev nyfiken på att svara. På. Typ. Så, här kommer de.

1. Vad heter du?
Rolf Karlsson

2. Vem tror du att du är egentligen?
Jag är jag helt enkelt. Allt annat är för krångligt.

3. Är du för lång eller för kort?
Jag är faktiskt rätt nöjd med min längd, förutom när jag måste sitta på trånga bussar/tåg. Så för lång om något.

4. Hur gammal skulle du vilja vara?
Oj. Jag är rätt nöjd faktiskt tror jag ändå.

5. Vad heter du i andranamn?
Uno OCH Fredrik! That’s right, jag har två! Jag är bättre än er! 😛

6. Vad står FB för? Flashback eller Facebook?
Jag kan inte låta bli att vilja stoppa in ett litet “i” mellan dem. Annars så har jag inga direkta associationer.

7. Är du en teaser eller en pleaser?
Tja, förmodligen mest en “pleaser”. Det där med “tease” är för krångligt. Jag är rakt på.

8. Har du funderat på om din pappa verkligen är din pappa?
Inte förens nu! Och inte nu heller faktiskt.

9. Har du varit med om något konstigt som du inte riktigt kan förklara?
Ja. Något vi alla är med om hela tiden; politikernas iver att sälja ut våra demokrati till … tja, jag VILL säga “högstbjudande”, men jag tror faktiskt inte att “lobbyn” bjuder så bra.

10. Din vän har kommit över en summa pengar i ett brott där ingen människa kom till skada. Skulle du ljuga för polisen för att skydda din vän?
Förmodligen. Fast jag skulle försöka övertala honom/henne att lämna tillbaka pengarna. Fast jag skulle nog också göra mer skada än nytta då jag är värdelös på att ljuga.

11. Lakrits eller vanilj?
Båda?

12. Pratar du för dig själv när du är ensam?
Jovars, hela jäkla tiden. Som jag brukar säga; det är inte förens du får svar som du behöver oroa dig! 😉

13. Gud är: en kraft, en person eller en projektion?
Hade jag vetat det så skulle jag kunna tjäna grovt med pengar. Jag anser att om Gud eller något liknande existerar så bör nog h*n kunna hålla koll på sig själv utan att jag behöver bekymra mig.

14. Vem kommer först?
Hon. Jag kommer sällan med hjälp av andra.

15. Är du tyst eller högljudd i sängen?
Tja, det går rykten om att jag andas högljutt, och att jag pratar i sömnen. Fast det var kanske inte det ni ville veta? 😛

16. Har du fejkat en orgasm?
*funderar* -Njae, det har jag väl inte. Fast jag har å andra sidan inte fått så många av dem öht. Om någonsin.

17. Vilket ställe vill du besöka “när det hände” – Area 51 eller Studio 54?
Förmodligen Area 51, men just nu så har det varit ett ganska bra tag sedan jag hade sex så jag lutar nästan åt Studio 54 pga det. 😉

18. Fem låtar i soundtracket till ditt liv:
1. Twisted Sisters – We’re not gonna take it.
2. Hammerfall – Templars of Steel.
3. “Vet ej” – Don’t worry, be happy.
4. Timbuktu – The Botten is nådd.
5. Förmodligen någon sliskig kärleksballad. 😉

19. Vilken av dem ska spelas på din begravning?
Ingen av dem, utan Hammerfalls Glory to the brave. Underbar låt.

20. Tre sorters godis eller snacks som du gillar:
Choklad. Ljus.
Cashewnötter.
Nougat.

21. Handlade fråga 11 om glass?
Jag förstår inte? Eller ni kanske egentligen menade att frågan skulle varit CHOKLAD eller vanilj? I mitt fall handlar det väl både om glass, godis och sex. Jag är inte så kräsen. 😉

22. Vem spelar huvudrollen i filmen om ditt liv?
Ahk! Jag och namn. Men jag skulle gärna se Jared Leeto (förbehåll för felstavning). Faktum är att jag vill se mer av honom öht. 😉

23. Vilken bok läste du senast?
Oh. Som jag läste ut? Ingen aning. Som jag läste lite i; en Terry Pratchett bok.

24. Skriv fyra märkliga saker om dig själv, varav en är sann och tre är falska!
1. Jag kan återge dialogen från vilket Vänner-avsnitt som helst i säsong 1-5.
2. Jag kan rapa hela alfabetet.
3. Jag mår fysiskt dåligt av kaos, t.ex. när det är ostädat hemma hos föräldrarna, eller när det är trafikkaos.
4. Jag blir aldrig riktigt trött, jag måste hela tiden hålla koll på klockan så jag inte är uppe för mycket.

25. Attraheras du av personligheter som är din motsats eller som liknar dig?
Båda och tror jag. Jag attraheras ofta av endast vissa bitar av en personlighet, och de bitarna är rätt lika mig. De övriga bitarna bryr jag mig inte så hårt om.

26. Vad stod det i det senaste sms:et du fick?
*kollar efter*
“GfK Sverige i Fokus – Vänligen logga in och registrera dina inköp/ej inköp för 16-30 april senast 2 maj.
Mvg GfK Panelsuppor
http://www.gfkonline.se”

27. Vad har du på dig när du sover?
Kalsonger, ett täcke, en jättestor filt och oftast även en katt.

28. Nämn två kändisar som du vill para dig hämningslöst med!
Jessica Alba, Megan Fox

29. Är morgonmänniskor onda eller goda?
Jag är ledsen, men jag kan inte svara på den frågan. Det är sekretessbelagt.

30. Du får chansen att leva i ytterligare 200 år, men ditt liv tar en paus och startar igen om 50 år – skulle du tacka ja?
Hell no! Jag skulle inte klara mig utan min familj och mina vänner.

31. I fråga 26, fick du bläddra ner för att hitta ett intressant sms?
Du menar att du tyckte att det var intressant? Mysko.

32. När världen har gått under och du är ensam kvar, vad häller du upp i glaset på en bar?
Jag vet inte. Om jag visste, med hundra procent säkerhet att jag var ensam och att jag inte hade någon möjlighet att få tillbaka några andra (kloner, artificiell insemination etc) så skulle det nog vara en väldigt stor dos av någon form av sömnmedel.
Usch så morbid jag är.

33. Du är tvungen att leva ditt liv i ett land som du inte bott i tidigare – vilket?
Antingen Holland eftersom de verkar vara rätt så liberala och trevliga där, eller USA eftersom jag redan förstår deras språk och kultur.

34. Bortsett från en ångande het kropp, vilka personliga egenskaper blir du attraherad av?
Intelligens och humor. (förlåt att jag kopierar)

35. Vilken film fällde du en tår till senast?
Benjamin Buttons … ja, den filmen.

36. Har du gråtit av en bok?
Det har jag för mig ja. Var tvungen att lägga ifrån mig “Jurkyrkogården” pga att min lillasyster var i den lille pojkens ålder.

37. Vad har du som bakgrundsbild på din mobil?
Jag har en sådan där jätteavancerad och cool sak som inte använder sådant. 😉

38. Och på din dator?
Enfärgad, någon blå tror jag.

39. Du kan ladda ner information i din hjärna precis som i Matrix – vilken nu levande persons kunskaper/färdigheter skulle du ladda ner?
Oh, den var svår. Förmodligen typ Jackie Chan eller någon annan sådan kis.

40. Finns det en människa (som inte är en offentlig person), som du skulle vilja se död, på riktigt?
Hell no! Jag är VÄLDIGT försiktig med vad jag önskar mig. Plus att jag har väldigt svårt för att hata. Men det finns en, min gamla mobbare, som jag inte skulle ha något emot om han fick lida lite, typ dålig ekonomi osv. Fast jag misstänker att det redan är sant, han verkade inte ha så ljusa framtidsutsikter.

41. Är hångel förspel, eller bara hångel?
Kan väl vara båda?

42. Du är välkommen till en jordliknande planet befolkad av teknologiskt utvecklade humanoider (ja, du skulle vilja ha sex med en del av dem), men du får aldrig mer komma tillbaka till jorden. Följer du med?
Nej, som sagt så vill jag inte vara utan min familj och vänner.

43. Har du dejtat någon som du träffat över internet?
Faktum är att den enda som jag kan påstås ha “dejtat” (även om man då måste tänja rätt rejält på den termen) träffade jag via internet ja. Lunarstorm faktiskt.

44. Skulle du nobba någon som är attraktiv, pga att h*n har ett namn som du har svårt att uttala?
Nää, det får bli något trevligt smeknamn då.

45. Vilken film visar de på repeat i helvetet?
Oh, jag vet. Jag minns inte riktigt vad den hette dock. Det var något i stil med “SEALs” eller något. Det var alltså INTE Chuck Norris filmen dock, utan vad jag har för mig var en uppföljare. Eller bara en efterapare.

Den lyckades pricka varje kliché som finns.

46. Vilken var den sista CD-skivan du köpte?
Oj då. Jag har aldrig varit så aktiv med att köpa musik. Det var nog någon billig sak inför en bilresa tror jag.

47. Välj tre personer som får bli miljonärer.
Okej, jag då först. Min kusin Matse. Och… Jo, min kusin Marie också. Om jag nu måste välja.

48. Hur och var vill du bo på din ålders höst?
Ett hus någonstans ute på landet, ett STORT hus. Typ herrgård. Och med en fantastisk fruga, och få besök av barn-barnen med jämna mellanrum. Och så ska jag ha en stor trädgård, och ett stort växthus. Och katter. Så klart katter.

49. Vilka är sötast, valpar eller bebisar?
Jag tror jag lutar mest åt valpar, men… tja, bebisar kan onekligen vara väldigt söta i maneret.

50. Citera något ur en sång, vars innebörd är speciell för dig.
“Nothing on earth stays forever
but none of your deeds were in vain
Deep in our hearts you will live again
you’re gone to the home of the brave”
Hammerfall – Glory to the brave

51. Beskriv det bästa fotot du har tagit.
Det finns tyvärr inget foto som jag tagit som blivit tillräckligt bra för att minnas så…

52. Vad är det äldsta föremålet du äger?
*hmm* -Oj. Jag har lite second hand möbler som nog är rätt så gamla. Och min bil är typ 25 år.

53. Vad är det mest unika föremålet du äger?
Oj. *hmm* Tja, mitt ex tog med sig en souvenir till mig från Egypten som är rätt så unik. Den är pyramidformat, och i den finns det lite små miniatyrkameler och palmer, och om man skakar den så yr det gula saker omkring (som jag antar ska motsvara en sandstorm). Och så har den ett hål längst upp så man kan stoppa ner en penna i den.

54. Beskriv din favoritpenna.
Jag tror faktiskt inte jag har någon favorit. Den som är närmast och fungerar helt enkelt.

55. Vad är viktigast på jobbet; att vara omtyckt eller respekterad?
Respekterad. (Word!)

56. Är vapen spännande eller otäcka?
Spännande. Och otäcka. Beror på vem som håller i dem. 😉

57. Vilken är filmvärldens bästa villain (skurk)? Du får inte säga Heath Ledgers Joker i The Dark Knight.
Oj du. Pga mitt dåliga minne så får jag nog dra till med “Quantum” från den senaste Bond-rullen. Jag vet att de är en organisation, men ändå.

58. Att bli uppäten av en krokodil eller uppäten av en dinosaurie – skulle det göra nån skillnad för dig?
Tjae, beror väl på en massa saker. Men överlag så skulle jag nog välja att få se en dinosaurie innan jag dör. 😉

59. Är det okej att tjuvläsa sin partners mail eller sms, om det skulle visa sig att h*n varit otrogen?
Nej. Nej nej nej, absolut inte, nej!

60. Skulle du vilja bestämma över din egen död?
Definiera “bestämma över”. Jag skulle inte ha något emot att få en liten “heads-up” så jag hann avsluta allt och så, men utöver det så nej. Eller jo, gärna en “bra” död, smärtfri och så.

61. Borde alla droger vara förbjudna utom alkohol, tobak och kärlek?
Naa, folk kan gott få ta ansvar för sig själva. Iaf de myndiga. De andra är lite krångligare, men överlag så skapar man mer problem av att kriminalisera på detta sättet.

62. Är middag med blommor och levande ljus romantiskt?
Det beror mer på sällskapet.

63. En bra historia är: a) rolig  b) sann
Rolig.

64. Du har lagt vantarna på drömkillen/tjejen, men nu är h*n hell-bent på väg att skaffa en oändligt pinsam tatuering! Är detta en dealbreaker, yes/no?
Naa. Det är hennes kropp, hennes beslut. I allra värsta fall får jag väl blunda. 😉

65. När Asteroiden kommer, vill du hellre ha ett skyddsrum eller första parkett?
Tja, här beror det lite på omständigheterna. Eller egentligen; vilka får jag dela skyddsrum med. Om det finns bra överlevnadsmöjligheter och jag får ha med mig min familj och mina vänner så definitivt ett skyddsrum.

66. Var det roligt att svara på de här frågorna?
Jovars. Lite många, men annars så.

Mitt under brinnande FRA-krig ska jag ta och ägna några rader åt mig själv. Detta är ett inlägg som jag funderat på länge, över två månader snart, och det är därför jag inte skrivit något annat. Det och det enkla faktum att det aldrig finns något att tillägga.
Nåväl, ni är nu officiellt förvarnade att detta inlägg inte kommer ha något som helst intresse för någon som inte känner mig eller bryr sig om vem jag är. Ja, jag kommer mer eller mindre gå igenom hela mitt liv. Men det lär gå rätt snabbt, jag börjar redan tröttna. 😉

The early years…

Jag har alltid varit “annorlunda”. Jag minns inte så mycket från mitt tidiga liv, innan skolan, men jag minns desto mer från när jag faktiskt började skolan. Eller tja, det är väl en sanning med viss modifikation, jag minns en hel del men har uppenbarligen förträngt ännu mer. Det är skrämmande när mamma berättar för mig alla detaljer om mobbning och utanförskap som jag förträngt. Men jag tror jag föredrar att det alltid är solsken i mina minnen ändå.

Där jag växte upp så antingen var alla bönder eller så vill de vara bönder. Iaf killarna, tjejerna var inte riktigt lika spikat. De hade lite mer frihet på denna punkten. Även när det gällde vad man gjorde på rasterna så hade de mer frihet, för killarna så fanns det bara två val; fotboll (som ca 95% valde, det är en väldigt speciell syn att se 30 barn springa runt i en klunga i vilkens mitt man iaf får utgå ifrån att det finns en boll) eller att klättra runt i det enda träd som var ens lite klätterbart.
Detta var alltså på mellanstadiet (jag måste erkänna att på lågstadiet hade inte skillnaden mellan killar och tjejer kickat in riktigt än, så det var inte så uppdelat), och jag var redan vid detta ganska så överviktigt vilket tyvärr gjorde mig olämplig för båda delarna.

Missförstå mig rätt, jag älskar att spela fotboll. För skojs skull. Tro inte för tre sekunder att 10-åringar spelar för skojs skull, det är dödligt allvar. Jag vet inte hur många gånger de sista kommit in 5-10 minuter för sent eftersom bollen inte var “död” än. Och att då inte kunna tillföra något i någon som helst form är inte direkt meriterande.

Så jag var en outsider. Till skillnad från resten av skolan hade jag vid detta laget upptäckt datorer, PC hade börjat bli ett begrepp och programmering hade blivit en del av mitt liv. Men det fanns inga datorer tillgängliga för mig på rasterna. Så jag tillbringade dem ensam.

Ooops, det skulle inte blir så mycket sa jag juh! Onwards!

 

Högstadiet…

Högstadiet var annorlunda. Rasterna varade bara i 5 minuter, vilket var precis tillräckligt länge för att ta sig till skåpet och tillbaka till lektionssalen. Visst, vi hade två 15 minuters raster (det är otroligt hur långt 15 minuter kan räcka om man bara är van vid att utnyttja dem), och de tillbringades oftast i cafeterian. Det man gjorde på rasterna var alltså mest att prata, och alla som någonsin lyckats ta sig in under min sköld vet att om det är något jag kan göra så är det att prata. Konstant.

Jag träffade här två nya vänner. Jag hade en vän med mig från låg- och mellanstadiet, Bjelk (som jag f.ö. fortfarande är vän med), och som sagt träffade jag två nya. Tyvärr så var en av dem… tja, vi kan väl säga att han hade problem hemma och då han var starkare än mig så blev det ofta jag som fick lida för det. Respekt var inte riktigt hans grej helt enkelt.

Även under högstadiet hade jag stora problem med “magen” (glömde nämna det innan), och hade en frånvaronivå som var förmodligen i nivå med 10-15%. Kanske högre. En del försök gjordes för att lista ut vad det var, och på en inte helt oberoende poäng så fick jag hjälp med mitt läspande.

En annan orelaterad historia som jag är rätt stolt över, och som har fått en del andra innebörder för mig nu när jag vet om att jag har Aspergers, var när jag sa ifrån till en mobbare. Det var någon gång första veckan, och vi stod och väntade på bussen. Jag har en kusin som är ett år äldre än mig, så han hade alltså redan gått ett år i den nya skolan. Iaf, en skitskalle vid namn Linde (vissa saker ska man f*n hängas ut för), säger något mindre trevligt till min kusin, och orädd som jag är (av någon anledning) när helst han (min kusin) är i närheten så säger jag ifrån. “Så där säger man inte till min kusin.” Ni skulle sett Lindes ansikte. Lyckligtvis så kom en lärare mellan. Men historien slutar inte där.
Någon dag senare när vi sitter och gör de sista förberedelserna man skulle gjort hemma på läxan i oasen (ett litet, öppet område med bänkar och lite gröna växter där man kunde sitta och slappna av om man hade några minuter över), jag och resten av klassen, så kommer Linde och trycker upp mig mot väggen. Jag minns inte vad, om något, han sa, men jag minns att trots att jag var så livrädd att mina knän höll på att bokstavligen vika sig (min narkolepsi uppenbarligen) så lyckades jag trycka ur mig att han luktade som en skunk och frågade om han någonsin sett en tandborste. Han var nämligen rökare och doftade faktiskt som om han inte sett en tandborste på ett par dagar iaf. Yuck.
Som tack för min modighet så ställde sig alla upp och bad honom dra åt helvete. Nej, vänta här nu, det är vad som BORDE ha hänt om det varit en amerikansk highschool-film ja. Vad som FAKTISKT hände var att han slog mig i magen så jag tappade luften. Trots att rummet, och korridorerna, var knökade med människor så var det bara hans vänner som faktiskt såg något, där det stod och skrattade. Men jag är ändå rätt stolt.

 

Gymnasiet…

Nu spolar vi vidare, så ni inte somnar. Det vi ska ta med oss från högstadiet är att iom att datorer är på ingång så fanns det helt plötsligt något jag kunde tala med folk om, vilket som sagt resulterade i bl.a. två nya vänner, även om jag i gymnasiet kom att upptäcka att jag haft för låga krav på mina vänner vad gäller respekt.

Min framtid var utstakad, det skulle bli NV-tekniskt. Punkt. Helst ute på Torsås Korrespondens gymnasium. Jag ville inget hellre än att flytta hemifrån, och det var dit man skulle i sådana fall. Nu blev det inte så, lyckligtvis, eftersom mamma tvingade mig att faktiskt sätta mig ner och titta på alternativen, och vi fastnade för IT på Kagg. Best damn choice I ever made!

Gymnasiet var utan tvekan de (hittills) bästa åren i mitt liv. Första året umgicks jag med en kille vid namn Micke, som var gravt hörselskadad. Det var faktiskt så vi träffades, jag hjälpte honom att hänga med. Eller något. Problemet var att han inte var så ivrig att gå i skolan, så vi skolkade väldigt mycket.
Jag flyttade faktiskt hemifrån, tillsammans med min kusin och två av våra gemensamma kompisar flyttade vi in i en 3:a. Det var… tja, inte allt för överdrivet trevligt. Vårt första misstag, som vi faktiskt nog aldrig upptäckte, var att ha en gemensam matkassa. Tyvärr var det bara jag som bidrog, både i form av pengar och mat hemifrån. Chucks.
Min kusin hade en flickvän i Emmaboda (vi bodde i Kalmar) så han sov antingen i Emmaboda hos henne eller så sov han hemma på Öland så han kunde prata med henne online.
Mina två andra rumskamrater krigade om telefonlinjen, den ena ville surfa (han lekte med Linux, ni vet på tiden när det inte bara var uttalat att det var för nördar utan det också var ett av skälen till varför nördar använde det) och den andre ville prata i telefon med sin flickvän (han kunde lätt avverka både 3 och 4 timmar med henne i garderoben).

Efter jullovet första året flyttade de två rumskamraterna ut, och tyvärr så skaffade vi nya. Bl.a. min gamla kompis från högstadiet med det stora problemet att han inte respekterade mig. Vi nöjer oss med att säga att det är ett krav för en fungerande rumskamrats-förhållande att båda respekterar varandra iaf. *ryser*

Efter första året fick tyvärr Micke gå om ett år, och jag fick lära känna mina klasskamrater bättre. Bl.a. då jag träffade Lotta, som fortfarande är en av mina i särklass bästa vänner, och… tja, vi sammanfattar andra och tredje året med “Hallelujah!”. Jag lever fortfarande på minnena.

 

2001…

Året är 2001 (listade ni ut det? :-P), och jag går ut ur gymnasiet. Med rätt bra betyg om jag får säga så själv. Dags för nästa steg i Planen. Civilingenjör.
Jag följer min vän, som jag f.ö. var dödskär i, ner till Lund och Data-linjen där. Det är då jag upptäcker att jag har social fobi. Och att det inte är så bra att bo i korridorsboende när man har det.
Efter mindre än en månad så ger jag upp hoppet om eventuella studier och mer eller mindre låser in mig på mitt rum (bokstavligen) och lämnar det endast för att köpa pizza och öl. Lyckligtvis så har jag nu en ordentlig internet-uppkoppling iaf, så jag kan ha lite kontakt med mina kamrater.
Efter ett tag så upptäcker min väninna (hon jag följde) en artikel om social fobi, och hjälper mig få tid hos skolhälsovården. Jag blir de omedelbums sjukskriven och får anti-depressiva medel utskrivna. Det är här historien blir riktigt sorglig och otrevlig. Det är faktiskt väldigt få saker i mitt liv som jag verkligen, VERKLIGEN, ångrar. Men jag ångrar att jag “försökte” ta livet av mig. En hel låda Zoloft, en låda Ipren och ett sexpack mellanöl är inte hälsofarligt, visar det sig, men det ger en helvetes baksmälla. Det riktigt stora problemet var dock min plan. Att min väninna skulle komma och rädda mig (exakt vad som skulle hända efter det framgick inte riktigt). Problemet är att hon är på fest och hör inte sin mobil, så i min panik gör jag vad varje liten pojke (för gudarnas ska veta att det var vad jag kände mig som) skulle gjort; jag ringde mamma. Mamma håller med om att det nog var den enskilt värsta upplevelsen i sitt liv, att vara över 30 mil bort och höra hennes son säga att han tror han ska dö. *ryser*

Iaf, föga förvånande, efter hela det skådespelet (mamma fick tag i min väninna som ringde giftupplysningen eller något, och det visade sig vara okej) så sa min mamma att jag skulle komma hem. Vilket jag gjorde.

*hmmm* -Dags att spola lite igen känner jag.

 

The dark years…

Till skillnad från vad rubriken säger så fanns det faktiskt ljusglimtar under dessa år, t.ex. träffade jag min första och hittills enda flickvän och jag flyttade till Nybro (underbar lägenhet, och helt okej stad). Men överlag var de rätt mörka. Jag avverkade terapeuter på löpande band känns det som, 4 om jag räknar rätt (plus en familje-terapeut). Och tre stycken läkare/psykologer också.

Så kommer vi fram till början av detta året, när jag fick ett brev från FK (försäkringskassan) om att jag passade in i projektet som heter PILA. I grund och botten det faktum att jag är ung och varit sjukskriven så länge (ca 25% av mitt liv hittills). Iaf, PILA går ut på att man gör en “kombiutredning” hos de som vill ha minst betalt. Jag hamnade hos Lernia.

Och det var fantastiskt underbart. Utredningen bestod i grunden av två olika delar, dels fick jag träffa en massa experter (“läkare, socionom, arbetsterapeut, psykolog och sjukgymnast.” Ja, jag läste innantill ;-)), dels två veckors “arbetsprövning” på ett ställe som heter Del-Ta. Det senare var förvånansvärt trevligt. Visst, jag hade otrolig ångest från och till, men att komma ut från lägenheten och ha någonstans att vara, om så bara 2 timmar per dag. Hela mitt liv förändrades de där två veckorna, helt plötsligt fanns det rutin i vardagen.

Men det vi ska fokusera oss på är psykologen. Hon träffade mig i ungefär två timmar, ställde en del frågor och gjorde en del tester. När det nästan var slut sa hon att hennes första tanke när hon läste min sjukjournal hade varit “Aspergers” och att hon bara var mer säker nu. Hon arbetade uppenbarligen en hel del inom neuropsykiatrin.
Så jag remitterades vidare, och det konstaterades att jag minsann har Aspergers. Helt plötsligt känns det som om jag fått svaret på mitt liv.

 

Ljuset i slutet av tunneln…

Så, så ser framtiden ut för mig. Någon gång efter semestrarna, september, så ska jag börja på PRE (Psykiatriska Rehabiliterings Enheten eller något sådant), jag ska få medicin mot min trötthet och jag ska, framförallt, äntligen få träffa folk som vet hur jag fungerar och varför. Jag ska få hjälp. Och det är underbart.

Men jag kan inte hjälpa att faktiskt fundera på vad som skulle kunnat ske. Tänk om någon faktiskt upptäckt detta tidigare? T.ex. när jag var på BUP? Eller den enda gång jag talade med skolpsykologen. Han sa att vi skulle träffas efter nyår, och jag väntar än. (Till hans försvar bör nämnas att han var ensam psykolog för typ 3-4 skolor.)
Eller någon av alla de som jag träffade efter jag blivit sjukskriven.

Turligt nog så varje gång jag funderar på saken så blir jag automatiskt påmind om att mitt nya liv är på väg att börja. Hoppas jag bara inte blir besviken *taiträ*.

Dåså, nu har jag äntligen gjort det; övergivit Lunarstorm. Jag har varit trogen medlem på Lunarstorm sedan 2000, men när till slut Neffan stack så började jag starkt fundera på att sticka jag också.

Det faktum att de fuckade upp blockeringarna när de uppdaterade senaste, och deras totala oförmåga att ta anmälningar seriöst, blev till slut för mycket och jag övergav Lunarstorm.

Bland det sista jag gjorde var att kopiera av alla mina blogg-inlägg, för hand då Lunarbloggrabber (eller hur det ska stavas) inte fungerade för mig.

Det var en rätt intressant upplevelse faktiskt. Först några få som jag skrivit de senaste åren (när jag väl började med en egen extern blogg så lade jag mer eller mindre ner Lunarstorms dito), sedan när jag nådde 2005 (gick baklänges) så började jag känna att “har jag verkligen skrivit detta?“. Vilket följdes av “det hoppas jag verkligen, för den som skrev det är verkligen smart och insiktsfull!“. Sedan så kom jag till min tid med Trollet, och sedan så kom jag till “the dark times“. Det är skrämmande precis hur mycket man kan avsky sig själv, men uppenbarligen gjorde jag det då.

Äntligen så har jag kommit så långt med min blogg att jag kan börja skriva nya inlägg. Visst, det är en jäkla massa kvar att göra, men… tja.

Iaf, vad pågår i mitt liv just nu då? Tja, jag har juh Planen, som jag försöker följa. Vilket är väldigt enkelt och går någorlunda bra, men så var det också så det var uträknat. Steg 1 är juh trots allt inte mer än att jag ska stiga upp vid 9 varje morgon. Något som gick bra fram tills helgerna iaf.

Jag har ändrat lite i min rutin nu dock, istället för att ha klockan ställd på 9 så har jag den ställd på 8.33, så jag kan snooza 3 gånger. Fungerar någorlunda. Tror dock jag får köra steg 1 ytterligare en vecka, för säkerhets skull. Det och att jag inte kan börja laga frukost (steg 2) förens jag städat i köket.

Jag har skaffat mig Canal+ till slut, jag blev så sugen. Har bara haft det några dagar, alldeles för tidigt för en utvärdering.

Nu ska jag se om jag kan skriva något vettigt också, och se till att folk inte får denna i ansiktet.

Hej och välkommen, idag tänkte jag prata lite om sexualitet.

Vi kan börja med att konstatera två saker:

1. Sexualitet i sin ordagranna betydelse handlar om vad man attraheras av.

2. Jag personligen anser att alla få sätta vilka stämplar de vill på sig själva, om någon anser sig vara heterosexuell så skiter väl jag i om personen tänder på personer av samma kön.

Dåså, då har vi det konstaterat, och nu vidare till mina funderingar.

Vi börjar med det förhatliga ordet “metrosexualitet”. Jag menar, vad är poängen med det? Att markera att män som gillar att ta hand om sitt utsende EGENTLIGEN inte är riktiga män? Eller att man måste vara så galen att man faktiskt tänder på städer (vilket är vad ordet ordagrant betyder) för att bry sig om sitt utseende?

Att ens koppla ihop intresse och sexualitet tycker jag är att försöka packa ihop alla i en enda stor grupp, trots att de egentligen bara har en sak gemensamt.

Det är ungefär samma sak, fast tvärtom, som folk gör med homosexuella. De tänker “homosexuella = män som har analsex med varandra” och sedan tar det stopp. Tanken att de faktiskt är individer (och att även kvinnor kan vara homosexuella) tycks aldrig riktigt leta sig fram till dem.

Och detta för oss osökt in på hela grejen med fixeringen vid sexualiteten. Nu på sistonde har Homo- och Bi-diskusarna på Lunarstorm dränkts (känns det som) med folk som undrar om de är bisexuella. Och jag kan inte förstå varför det är så viktigt att veta om andra tycker att man ska stämplas som bisexuell eller inte.

Självklart har det att göra med att hitta sig själv, men är det verkligen det man gör? Eller försöker man bara kategorisera sig själv så man vet vart man hör hemma? Och vart hör bisexuella hemma? Vad är egentligen en bisexuell? Kanske det är så att ungdomarna ser sin möjlighet att skapa en ny stereotyp över bisexuella, och vill först försäkra sig om att ingen skulle få för sig att påstå att de inte tillhör dem?

Eller så kanske det är rädsla? Kanske de ser bisexuella som “hetero med en släng av homo” och de är rädda för det där med att kallas bögar/flator?

Så många frågor, så få svar.