Mitt under brinnande FRA-krig ska jag ta och ägna några rader åt mig själv. Detta är ett inlägg som jag funderat på länge, över två månader snart, och det är därför jag inte skrivit något annat. Det och det enkla faktum att det aldrig finns något att tillägga.
Nåväl, ni är nu officiellt förvarnade att detta inlägg inte kommer ha något som helst intresse för någon som inte känner mig eller bryr sig om vem jag är. Ja, jag kommer mer eller mindre gå igenom hela mitt liv. Men det lär gå rätt snabbt, jag börjar redan tröttna.😉

The early years…

Jag har alltid varit “annorlunda”. Jag minns inte så mycket från mitt tidiga liv, innan skolan, men jag minns desto mer från när jag faktiskt började skolan. Eller tja, det är väl en sanning med viss modifikation, jag minns en hel del men har uppenbarligen förträngt ännu mer. Det är skrämmande när mamma berättar för mig alla detaljer om mobbning och utanförskap som jag förträngt. Men jag tror jag föredrar att det alltid är solsken i mina minnen ändå.

Där jag växte upp så antingen var alla bönder eller så vill de vara bönder. Iaf killarna, tjejerna var inte riktigt lika spikat. De hade lite mer frihet på denna punkten. Även när det gällde vad man gjorde på rasterna så hade de mer frihet, för killarna så fanns det bara två val; fotboll (som ca 95% valde, det är en väldigt speciell syn att se 30 barn springa runt i en klunga i vilkens mitt man iaf får utgå ifrån att det finns en boll) eller att klättra runt i det enda träd som var ens lite klätterbart.
Detta var alltså på mellanstadiet (jag måste erkänna att på lågstadiet hade inte skillnaden mellan killar och tjejer kickat in riktigt än, så det var inte så uppdelat), och jag var redan vid detta ganska så överviktigt vilket tyvärr gjorde mig olämplig för båda delarna.

Missförstå mig rätt, jag älskar att spela fotboll. För skojs skull. Tro inte för tre sekunder att 10-åringar spelar för skojs skull, det är dödligt allvar. Jag vet inte hur många gånger de sista kommit in 5-10 minuter för sent eftersom bollen inte var “död” än. Och att då inte kunna tillföra något i någon som helst form är inte direkt meriterande.

Så jag var en outsider. Till skillnad från resten av skolan hade jag vid detta laget upptäckt datorer, PC hade börjat bli ett begrepp och programmering hade blivit en del av mitt liv. Men det fanns inga datorer tillgängliga för mig på rasterna. Så jag tillbringade dem ensam.

Ooops, det skulle inte blir så mycket sa jag juh! Onwards!

 

Högstadiet…

Högstadiet var annorlunda. Rasterna varade bara i 5 minuter, vilket var precis tillräckligt länge för att ta sig till skåpet och tillbaka till lektionssalen. Visst, vi hade två 15 minuters raster (det är otroligt hur långt 15 minuter kan räcka om man bara är van vid att utnyttja dem), och de tillbringades oftast i cafeterian. Det man gjorde på rasterna var alltså mest att prata, och alla som någonsin lyckats ta sig in under min sköld vet att om det är något jag kan göra så är det att prata. Konstant.

Jag träffade här två nya vänner. Jag hade en vän med mig från låg- och mellanstadiet, Bjelk (som jag f.ö. fortfarande är vän med), och som sagt träffade jag två nya. Tyvärr så var en av dem… tja, vi kan väl säga att han hade problem hemma och då han var starkare än mig så blev det ofta jag som fick lida för det. Respekt var inte riktigt hans grej helt enkelt.

Även under högstadiet hade jag stora problem med “magen” (glömde nämna det innan), och hade en frånvaronivå som var förmodligen i nivå med 10-15%. Kanske högre. En del försök gjordes för att lista ut vad det var, och på en inte helt oberoende poäng så fick jag hjälp med mitt läspande.

En annan orelaterad historia som jag är rätt stolt över, och som har fått en del andra innebörder för mig nu när jag vet om att jag har Aspergers, var när jag sa ifrån till en mobbare. Det var någon gång första veckan, och vi stod och väntade på bussen. Jag har en kusin som är ett år äldre än mig, så han hade alltså redan gått ett år i den nya skolan. Iaf, en skitskalle vid namn Linde (vissa saker ska man f*n hängas ut för), säger något mindre trevligt till min kusin, och orädd som jag är (av någon anledning) när helst han (min kusin) är i närheten så säger jag ifrån. “Så där säger man inte till min kusin.” Ni skulle sett Lindes ansikte. Lyckligtvis så kom en lärare mellan. Men historien slutar inte där.
Någon dag senare när vi sitter och gör de sista förberedelserna man skulle gjort hemma på läxan i oasen (ett litet, öppet område med bänkar och lite gröna växter där man kunde sitta och slappna av om man hade några minuter över), jag och resten av klassen, så kommer Linde och trycker upp mig mot väggen. Jag minns inte vad, om något, han sa, men jag minns att trots att jag var så livrädd att mina knän höll på att bokstavligen vika sig (min narkolepsi uppenbarligen) så lyckades jag trycka ur mig att han luktade som en skunk och frågade om han någonsin sett en tandborste. Han var nämligen rökare och doftade faktiskt som om han inte sett en tandborste på ett par dagar iaf. Yuck.
Som tack för min modighet så ställde sig alla upp och bad honom dra åt helvete. Nej, vänta här nu, det är vad som BORDE ha hänt om det varit en amerikansk highschool-film ja. Vad som FAKTISKT hände var att han slog mig i magen så jag tappade luften. Trots att rummet, och korridorerna, var knökade med människor så var det bara hans vänner som faktiskt såg något, där det stod och skrattade. Men jag är ändå rätt stolt.

 

Gymnasiet…

Nu spolar vi vidare, så ni inte somnar. Det vi ska ta med oss från högstadiet är att iom att datorer är på ingång så fanns det helt plötsligt något jag kunde tala med folk om, vilket som sagt resulterade i bl.a. två nya vänner, även om jag i gymnasiet kom att upptäcka att jag haft för låga krav på mina vänner vad gäller respekt.

Min framtid var utstakad, det skulle bli NV-tekniskt. Punkt. Helst ute på Torsås Korrespondens gymnasium. Jag ville inget hellre än att flytta hemifrån, och det var dit man skulle i sådana fall. Nu blev det inte så, lyckligtvis, eftersom mamma tvingade mig att faktiskt sätta mig ner och titta på alternativen, och vi fastnade för IT på Kagg. Best damn choice I ever made!

Gymnasiet var utan tvekan de (hittills) bästa åren i mitt liv. Första året umgicks jag med en kille vid namn Micke, som var gravt hörselskadad. Det var faktiskt så vi träffades, jag hjälpte honom att hänga med. Eller något. Problemet var att han inte var så ivrig att gå i skolan, så vi skolkade väldigt mycket.
Jag flyttade faktiskt hemifrån, tillsammans med min kusin och två av våra gemensamma kompisar flyttade vi in i en 3:a. Det var… tja, inte allt för överdrivet trevligt. Vårt första misstag, som vi faktiskt nog aldrig upptäckte, var att ha en gemensam matkassa. Tyvärr var det bara jag som bidrog, både i form av pengar och mat hemifrån. Chucks.
Min kusin hade en flickvän i Emmaboda (vi bodde i Kalmar) så han sov antingen i Emmaboda hos henne eller så sov han hemma på Öland så han kunde prata med henne online.
Mina två andra rumskamrater krigade om telefonlinjen, den ena ville surfa (han lekte med Linux, ni vet på tiden när det inte bara var uttalat att det var för nördar utan det också var ett av skälen till varför nördar använde det) och den andre ville prata i telefon med sin flickvän (han kunde lätt avverka både 3 och 4 timmar med henne i garderoben).

Efter jullovet första året flyttade de två rumskamraterna ut, och tyvärr så skaffade vi nya. Bl.a. min gamla kompis från högstadiet med det stora problemet att han inte respekterade mig. Vi nöjer oss med att säga att det är ett krav för en fungerande rumskamrats-förhållande att båda respekterar varandra iaf. *ryser*

Efter första året fick tyvärr Micke gå om ett år, och jag fick lära känna mina klasskamrater bättre. Bl.a. då jag träffade Lotta, som fortfarande är en av mina i särklass bästa vänner, och… tja, vi sammanfattar andra och tredje året med “Hallelujah!”. Jag lever fortfarande på minnena.

 

2001…

Året är 2001 (listade ni ut det? :-P), och jag går ut ur gymnasiet. Med rätt bra betyg om jag får säga så själv. Dags för nästa steg i Planen. Civilingenjör.
Jag följer min vän, som jag f.ö. var dödskär i, ner till Lund och Data-linjen där. Det är då jag upptäcker att jag har social fobi. Och att det inte är så bra att bo i korridorsboende när man har det.
Efter mindre än en månad så ger jag upp hoppet om eventuella studier och mer eller mindre låser in mig på mitt rum (bokstavligen) och lämnar det endast för att köpa pizza och öl. Lyckligtvis så har jag nu en ordentlig internet-uppkoppling iaf, så jag kan ha lite kontakt med mina kamrater.
Efter ett tag så upptäcker min väninna (hon jag följde) en artikel om social fobi, och hjälper mig få tid hos skolhälsovården. Jag blir de omedelbums sjukskriven och får anti-depressiva medel utskrivna. Det är här historien blir riktigt sorglig och otrevlig. Det är faktiskt väldigt få saker i mitt liv som jag verkligen, VERKLIGEN, ångrar. Men jag ångrar att jag “försökte” ta livet av mig. En hel låda Zoloft, en låda Ipren och ett sexpack mellanöl är inte hälsofarligt, visar det sig, men det ger en helvetes baksmälla. Det riktigt stora problemet var dock min plan. Att min väninna skulle komma och rädda mig (exakt vad som skulle hända efter det framgick inte riktigt). Problemet är att hon är på fest och hör inte sin mobil, så i min panik gör jag vad varje liten pojke (för gudarnas ska veta att det var vad jag kände mig som) skulle gjort; jag ringde mamma. Mamma håller med om att det nog var den enskilt värsta upplevelsen i sitt liv, att vara över 30 mil bort och höra hennes son säga att han tror han ska dö. *ryser*

Iaf, föga förvånande, efter hela det skådespelet (mamma fick tag i min väninna som ringde giftupplysningen eller något, och det visade sig vara okej) så sa min mamma att jag skulle komma hem. Vilket jag gjorde.

*hmmm* -Dags att spola lite igen känner jag.

 

The dark years…

Till skillnad från vad rubriken säger så fanns det faktiskt ljusglimtar under dessa år, t.ex. träffade jag min första och hittills enda flickvän och jag flyttade till Nybro (underbar lägenhet, och helt okej stad). Men överlag var de rätt mörka. Jag avverkade terapeuter på löpande band känns det som, 4 om jag räknar rätt (plus en familje-terapeut). Och tre stycken läkare/psykologer också.

Så kommer vi fram till början av detta året, när jag fick ett brev från FK (försäkringskassan) om att jag passade in i projektet som heter PILA. I grund och botten det faktum att jag är ung och varit sjukskriven så länge (ca 25% av mitt liv hittills). Iaf, PILA går ut på att man gör en “kombiutredning” hos de som vill ha minst betalt. Jag hamnade hos Lernia.

Och det var fantastiskt underbart. Utredningen bestod i grunden av två olika delar, dels fick jag träffa en massa experter (“läkare, socionom, arbetsterapeut, psykolog och sjukgymnast.” Ja, jag läste innantill ;-)), dels två veckors “arbetsprövning” på ett ställe som heter Del-Ta. Det senare var förvånansvärt trevligt. Visst, jag hade otrolig ångest från och till, men att komma ut från lägenheten och ha någonstans att vara, om så bara 2 timmar per dag. Hela mitt liv förändrades de där två veckorna, helt plötsligt fanns det rutin i vardagen.

Men det vi ska fokusera oss på är psykologen. Hon träffade mig i ungefär två timmar, ställde en del frågor och gjorde en del tester. När det nästan var slut sa hon att hennes första tanke när hon läste min sjukjournal hade varit “Aspergers” och att hon bara var mer säker nu. Hon arbetade uppenbarligen en hel del inom neuropsykiatrin.
Så jag remitterades vidare, och det konstaterades att jag minsann har Aspergers. Helt plötsligt känns det som om jag fått svaret på mitt liv.

 

Ljuset i slutet av tunneln…

Så, så ser framtiden ut för mig. Någon gång efter semestrarna, september, så ska jag börja på PRE (Psykiatriska Rehabiliterings Enheten eller något sådant), jag ska få medicin mot min trötthet och jag ska, framförallt, äntligen få träffa folk som vet hur jag fungerar och varför. Jag ska få hjälp. Och det är underbart.

Men jag kan inte hjälpa att faktiskt fundera på vad som skulle kunnat ske. Tänk om någon faktiskt upptäckt detta tidigare? T.ex. när jag var på BUP? Eller den enda gång jag talade med skolpsykologen. Han sa att vi skulle träffas efter nyår, och jag väntar än. (Till hans försvar bör nämnas att han var ensam psykolog för typ 3-4 skolor.)
Eller någon av alla de som jag träffade efter jag blivit sjukskriven.

Turligt nog så varje gång jag funderar på saken så blir jag automatiskt påmind om att mitt nya liv är på väg att börja. Hoppas jag bara inte blir besviken *taiträ*.