Jag läste precis en insändare på SvD om våldtäkter. Det är rätt intressant hur Monica Lundblom lyckas så totalt missa poängen.

Jag reagerade då och jag reagerar nu över den osannolika logiken i uttalandena. Det naturliga borde vara att minimera antalet våldtäktsmän. Kanske går man för långt om man förbjuder alla män att vara ute under kvälls- och nattetid. Men våldtäkterna skulle minska.

Jo, för de män som våldtar kommer respektera ett utegångsförbud. Eller inte.

Och det skulle säkert få de flesta män, det vill säga vanliga hederliga människor, att reagera och börja agera för att få stopp på eländet.

Alltid när jag ser sådana här uttalanden så frågar jag mig själv vad det egentligen är tänkt att vi ska göra? Jag kan inte komma på något jag/vi kan göra, mer än ge tips på hur man minimerar risken för kvinnor att bli våldtagna.

Alltid när man ger de uppenbara tipsen att inte gå ute ensam osv så gnäller folk på att man inte ska skuldbelägga kvinnorna, men det är inte det saken handlar om. Det handlar om att se hur verkligheten ser ut och anpassa sig. Det innebär inte att man slutar försöka kämpa mot våldtäkterna, bara att man försöker minimera riskerna.

Och som alltid så frågar jag mig; varför är det ingen som tycker det är konstigt att vi låser bilarna? För i en utopisk värld så skulle det inte finnas några biltjuvar, därför borde vi väl inte heller behöva låsa bilarna? Samma logik. Eller avsaknad därav.

I slutändan så tycker jag dock att det är intressant att det så sällan nämns att över 70% av våldtäkter sker i hemmet, av män som offren känner (och ofta litar på) sedan tidigare. Varför nämns detta så sällan?